Min prinsessa…

Hon ligger på sängen och svettas, fryser, skakar och gråter. Jag sitter bredvid och håller om henne. Tidigare så har hon hört av sig till mig, fylld av ångest, frustration och vanmakt. Hon vill ha hjälp och orkar inte längre. Hon behöver en tablett eller något att snorta. Hon sitter fast i ett beroende och försöker kämpa sig ut ur det. Jag ringer psykjouren och bönar och ber: -Finns det ingenting hon kan få som tar bort udden av abstinensen? Jag vet nämligen att om hon inte får hjälp så kommer hon att, så fort det dyker upp, ta något som är mycket starkare och farligare än det dom kan skriva ut från jouren. Ingen hjälp finns att hämta där…
Mina dagar har har den sista tiden kretsat kring denna flicka. Min prinsessa, ja inte MIN rent biologiskt, men ändå min. När hon var liten så tillbringade hon mycket tid hos mig. Hon sov ofta över, jag berättade sagor och vi lagade mat tillsammans. Nu ser verkligheten helt annorlunda ut men vad som än händer och hur det än går så kommer hon alltid vara min prinsessa.
Jag har varit i kontakt med alla tänkbara instanser, polis, psyk, öppen vård och socialen. Det finns inte mycket dom kan göra. Flickan är myndig och det mesta bygger på frivillighet. Läget är med andra ord låst och jag oroar mig varenda sekund. Är det idag samtalet ska komma? Samtalet som upplyser mig om att hon inte längre finns mitt ibland oss?
Jag smeker henne över håret och nu gråter jag också… Jag vill inte lämna henne ensam och hon vill inte följa med mig. Hon måste vara hemma för att det ”kanske kommer någon som har nåt”.
Jag reser mig upp, vänder mig om i dörröppningen och tittar på henne. Hon ser så liten ut i den stora sängen. Jag vill ta henne med mig hem och skydda henne från allt som kan göra henne illa. Men det går inte… Hon vill inte. Hon är myndig. Hon är beroende. Hon är min lilla prinsessa!
Jag älskar dig!